dazed

jag är en jävla idiooot, säger jag återigen. jag kan säga det en miljard gånger för det kommer troligen aldrig förändras. 

 

han, HAN, stod där på sin bro och delade ut sina blad till folk (vad är det för himla jobb, förresten?!), och jag gick fram och sa hej och stod och småpratade en halv minut eller så (förra fredagen. för att jag är en så svinigt trevlig över-DUM-kär tjej som bara vill att han ska säga KOM HIT OCH STANNA HÄR HOS MIG, FÖR DU ÄR SÅ BRA. helst småskrika det till mig, för det är det man gör om något står i versaler. men ja, det blev mer jag som reagerade så. inte förra veckan, men nu i förrgår. 

 

om jag får säga det själv var jag rätt (dumdristigt) modig, jag sa rätt ut att "jag får ångest av tanken att du kanske träffar någon annan". han svarade att han inte gjorde det, och att han gärna träffas. jag tror att han svarade så för att jag hade precis innan frågat om han bara ville att jag skulle bara GÅ, om han aldrig mer ville träffas. men jag vet inte om han menade det han svarade sen, han kanske bara är feg fortfarande - och inte vågar säga något utan bara hintar smått över sms:

 

det hör ju till saken att vi skulle ha träffats igår. han smsade och sa att han måste hoppa in på jobb. vi skulle träffats idag, ikväll. han smsade och sa att hans farmor har fått en stroke. visstvisst, skithemskt, det är det. men jag BRYR mig inte - jag gör verkligen inte det. jag svarade "aha, vad hemskt. var med din familj nu istället, vi kan träffas nån annan gång". sen svarade han inte. nu ligger det hos honom, jag pallar inte bry mig. samtidigt som att det är det. enda. jag. gör. det är psykiskt utmattande.