dazed

orkar inte att han hörde av sig. han smsade och frågade ifall filmen var skriven av min bror. jag svarade med ett: ja, men vem är detta? ungefär. hade inte hans nummer i min telefon längre. som svar fick jag: jag hatar skräckfilmer och du hatar mig.

 

pallapallapalla

ska detta börja igen?

jag hade precis accepterat tanken att vi aldrig kommer bli.

SÅ. JÄVLA. JOBBIGT.

 

han smsade och höll på, och jag orkade inte smsa mer så jag ringde upp. det var första gången vi pratade på över en månad. hans avsikt med att höra av sig var att höra hur jag mådde, om jag mådde bra och så (vafan är det för fråga, idiot). han pratade om att han tyckte det var konstigt att jag inte dök upp på hans student, men herregud liksom, varför SKULLE jag om jag inte fått svar på varken mina telefonsamtal eller sms på flera dagar. ska man bara dyka upp då och bah, HEJ HEJ nu är jag här! sjukt. hade bara varit ett otroligt konstigt scenario. 

 

det var ungefär så jag sa till honom. 

 

han ville även att vi skulle säga hej till varandra, att jag inte bara skulle ignorera honom där han står på bron vid kanalen. vilket jag gjort flera gånger, för det är fan för svårt att titta på honom.